Det är bekymmersamt att jämställdhet ofta framstår som en idé från vänster. Framförallt eftersom de förslag vänstern kommer med snarare försämrar kvinnornas plats i samhället. Man klamrar sig fast vid en stor offentlig sektor där majoriteten av de anställda är kvinnor och arbetar för låg lön med tuffa och slitsamma arbetsuppgifter. De kvinnodominerade yrkena är de mest lågavlönade, säger man. Visst är det sant att yrkena inom vården och omsorgen är tuffa, slitsamma och underbetalda. Det måste ändras. Men man gör dessa kvinnor en björntjänst om man sedan kräver förbud mot privata arbetsgivare inom vården och omsorgen. Möjligheten att byta till en arbetsgivare som betalar mer och erbjuder bättre villkor går förlorad. Likaså möjligheten till nya inslag i vården från människor som vill driva igenom nya idéer och nya arbetssätt. Kvinnorna hålls kvar på sin arbetsplats och de villkor som dikteras av den enda arbetsgivaren, där de ansvariga finns inbakade i en grå labyrint av byråkrati och hela tiden hänvisar uppåt.
När de väl är hemma ska deras resonerande samförstånd med mannen ersättas av regler som bestämts av någon som tycker att det gynnar dem. Vill de göra annorlunda har de fel, tycks det. Om kvinnan är kompetent eller inte verkar heller inte relevant. Styrelseplatser och positioner tilldelas kvinnor för att det måste vara så. Rättvisa och jämställdhet ska byggas på andras beslut, med pekpinnar och regler.
Det finns en annan väg att gå. Den vägen går via kvinnornas egna förmåga. För kapacitet till att åstadkomma har de, tro aldrig annat. Om kvinnorna istället får visa vad de kan, tillåts göra karriär, ta plats, tjäna pengar och kan arbeta där de trivs bäst är vi en bra bit på den vägen. Om de kan byta arbetsplats till en bättre betald och med bättre villkor ska inget hindra dem. Vill själva driva en verksamhet ska de inte ges sämre villkor bara för att de vill driva en vårdavdelning på det sätt de tror på. Att uppmuntra privata aktörer i vården och omsorgen är en bra början. Om man låter dem få visa sin kompetens och förmåga istället för att räkna antalet styrelsestolar de besitter, kommer det snabbt visa sig vilken enorm resurs de är för samhället, och hur mycket bättre de kan få det. Då kan vi närma oss riktig jämställdhet och inte bara ett tomt slagord.
Robert
0 Svar till “Slagord eller jämställdhet på riktigt?”