Sprängpunkt

Det är bekymmersamt att jämställdhet ofta framstår som en idé från vänster. Framförallt eftersom de förslag vänstern kommer med snarare försämrar kvinnornas plats i samhället. Man klamrar sig fast vid en stor offentlig sektor där majoriteten av de anställda är kvinnor och arbetar för låg lön med tuffa och slitsamma arbetsuppgifter. De kvinnodominerade yrkena är de mest lågavlönade, säger man. Visst är det sant att yrkena inom vården och omsorgen är tuffa, slitsamma och underbetalda. Det måste ändras. Men man gör dessa kvinnor en björntjänst om man sedan kräver förbud mot privata arbetsgivare inom vården och omsorgen. Möjligheten att byta till en arbetsgivare som betalar mer och erbjuder bättre villkor går förlorad. Likaså möjligheten till nya inslag i vården från människor som vill driva igenom nya idéer och nya arbetssätt. Kvinnorna hålls kvar på sin arbetsplats och de villkor som dikteras av den enda arbetsgivaren, där de ansvariga finns inbakade i en grå labyrint av byråkrati och hela tiden hänvisar uppåt.

När de väl är hemma ska deras resonerande samförstånd med mannen ersättas av regler som bestämts av någon som tycker att det gynnar dem. Vill de göra annorlunda har de fel, tycks det. Om kvinnan är kompetent eller inte verkar heller inte relevant. Styrelseplatser och positioner tilldelas kvinnor för att det måste vara så. Rättvisa och jämställdhet ska byggas på andras beslut, med pekpinnar och regler.

Det finns en annan väg att gå. Den vägen går via kvinnornas egna förmåga. För kapacitet till att åstadkomma har de, tro aldrig annat. Om kvinnorna istället får visa vad de kan, tillåts göra karriär, ta plats, tjäna pengar och kan arbeta där de trivs bäst är vi en bra bit på den vägen. Om de kan byta arbetsplats till en bättre betald och med bättre villkor ska inget hindra dem. Vill själva driva en verksamhet ska de inte ges sämre villkor bara för att de vill driva en vårdavdelning på det sätt de tror på. Att uppmuntra privata aktörer i vården och omsorgen är en bra början. Om man låter dem få visa sin kompetens och förmåga istället för att räkna antalet styrelsestolar de besitter, kommer det snabbt visa sig vilken enorm resurs de är för samhället, och hur mycket bättre de kan få det. Då kan vi närma oss riktig jämställdhet och inte bara ett tomt slagord.

Robert

Idag på DN.se kan vi läsa att minst en palestinsk gärningsman igår kväll tog sig in på en israelisk religiös skola där han öppnade eld mot elever och lärare. Minst åtta personer har dödats och där till skall 40 människor ha skadats mycket allvarligt. President Abbas fördömer dådet samtidigt som FN står oeniga och den islamiska organisationen Hamas hyllar det.  

Området har alltid varit ett känsligt ämne att diskutera men när jag letar runt bland de olika bloggarna kan jag inte annat än häpnas över somliga människors intolerans. Först och främst väljer många bloggare att inte fördöma dådet. Istället beskylls DN för att selektera nyheter till israelernas fördel. Det är förståss troligt att det finns en hel del sanning i dessa anklagelser att israeliska attacker “glöms” bort eller inte har något nyhetsvärde. Dock får flera bloggare det att låta som att attacken var berättigad på grund av israelernas attacker mot palestinier. När är det någonsin acceptabelt att döda oskyldiga civila människor? Var USAs krig mot Afghanistan där civila offer skördades berättigat på grund av attacken mot World Trade Center? Är attacken mot World Trade Center berättigad nu när USA har dödat civila Afghaner? Nej istället för att fördöma attacker från båda sidor skall man leka en barnslig pek-lek; “det var han som började” och ”varför får han mer uppmärksamhet än mig?” 

Självklart har israelerna tyvärr mycket att skylla på sig själva. Att skapa klara motsättningar mellan två folk skilda av både kultur och religion ökar inte chanserna för en stabil fred. Istället kommer spänningarna och rädslan att öka vilket kommer leda till upptrappat våld i regionen. Attentaten beror på regeringens eftergivenhet uppger en ung israel skriver DN, det är helt tvärt om enligt min mening.

Johan